Jag är jättekär i Regina Spektor. Hennes dialekt är så gullig, håret krusigt och vilt och hennes sångtexter spretar åt alla håll, utforskar universum och tomma vardagsliv, gudar och tonåringar.
Hon fyller varje låt till bredden: fullbordar dem med rytmiskt smackande läppar och viskningar, låter pianot betona hennes röst med kraftfull bas och darrande ackord.
Hon skapar en egen värld i sina låtar. En liten bubbla av kärlek, förundran och en alltid närvarande, men ifrågasatt, gud.
Jag har en handfull olika förebilder. Jag behöver luta mig lite mot människor för att kunna titta på mig själv och fastställa att jag kanske kommer bli bra trots allt. Att jag förhoppningsvis är relativt normal och kanske, kanske, kanske, lite, lite begåvad. Den där tomma lägenheten i Sydkorea med löften om kimchi, jobb som engelskalärare och sena nätter spenderade på att titta på smöriga såpor kanske bara sitter och väntar på mig. Att somriga eftermiddagar i ett glödande, livligt Spanien med vaniljglass droppande från fingertopparna och kladdiga, spanska morgontidningar i famnen bara finns runt krönet. Att det enda jag behöver göra för att komma dit är att växa några centimeter längre, få en starkare ryggrad och våga kasta mig ut ur trygghetszonen där bara skuggorna och rädslorna växer.
Regina Spektor är min förebild för att hon är så mjuk och ändå så lyckad. Hon verkar ha behållit sin personlighet och sina fötter på jorden trots att små, bekymrade tonåringar som jag prisar och beundrar henne och lyfter henne till himlen. Och det är beundrandsvärt, oavsett hur falskt hon sjunger eller hur spretigt hår hon än har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar