Dåligt självförtroende

Jag ska gnälla lite till innan jag tar tag i mitt liv och min blogg på riktigt och börjar göra något vettigt av det språk jag lärt mig. Här ska först allt negativt som förpestat min vecka ältas. Eller ja, jag har en buns saker som fått mig att storböla i självcentrerad, pinsam frustration ett tiotal gånger, fast jag tänkte fokusera på en sak, mest. Här ska alla skinande, guldiga fasader och piedestaler undanröjas för brutal ärlighet.

Jag är en väldigt, väldigt osäker person. Och gud vilket hinder det är. Sjukt jobbigt. Känner du igen dig?


Jag har en enorm tävlingsinstinkt. So far, so good. Jag menar, med den där nitiska driften så har du kommit en bra bit på vägen. Det är säkert rotat ur något biologiskt och viktigt det där. Jag ser inget negativt med en gnutta ambitiöst driv i alla fall. Hurra för det!

Under den där driften har jag dock en betydligt mer rutten och bitter och ful sida: en liten malande röst som hela tiden trycker ner mig och påminner mig, när som helst på dygnet -jag är alltid helt oförberedd - om alla misstag jag gjort.


Eller röst låter för svagt. Det är snarare en hel arme av röster som fingrar lite slött på min självkänsla med skarpa naglar och häller ut bensin på mitt självförtroende varje gång jag visar svaghet. Jag är en väldigt privat person och jag känner medlidande med människorna som får vara med om när jag ska upp och prata om Viktiga Historiska Gubbar eller mingla. Det brukar vara en smärtsam upplevelse för alla inblandade.


Nu har jag alltså tvingats upp för att prata Viktiga Historisk Gubbar igen och det är självklart sjukt intressanta och jag har självklart lånat böcker, bläddrat i Nationalencyklopedier och råpluggat. textfan. för. att. kunna. den. utantill. och. få. A. Jag tar igenom mig den, stakande med ett ekande tomrum i skallen och hackiga stavelser hoppandes ur munnen, - men jag tar mig igenom det - men det känns som att all min research och övning är helt förgäves för all koncentration lyfts bort från innehållet och riktas istället mot den hopkurade, patetiskt flinande tonårstjejen som upprepar hur fruktansvärt nervös hon är. Men - jag tar mig igenom det. Jag klarar det. 
Det kvittar. Jag känner hur alla mina svagheter och brister synliggörs redo att granskas och petas på som blottade sår i skenet från power point presentationen. Jag känner mig sjukt trött och uppjagad. Men jag klarade det. 


Jag klarade det, jag klarade det, jag klarade det. Tänk inte på hur bra de andras presentationer var. Du klarade det. 


Skulle inte tro det va. Jag ser framemot månader av ältande av denna händelse. Jag har gett ny näring åt min egna lilla självhatande arme och detta tänker de minsann ta till vara på och påminna mig om så ofta och frekvent som möjligt.