Jag får ofta höra hur ytlig och dum bloggvärlden är. Vi uppfostrar en hel generation narcissister med stalker-tendenser som lever rövare på Facebook och Twitter. Och när politiska ämnena väl tas upp så blir de för enkelriktade och fördummande. Folk sväljer vad som helst, bla, bla bla. Och folk bryr sig ju inte egentligen. Det krävs bara en liten knyck med handleden för att dela Kony filmen eller skriva en ledsen Tweet. Och så tror folk sedan, som de arroganta, känslobedövade skapelser de är, att det skulle vara ett kvitto på att de bryr sig. PATEEEETISKT.
Gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll.
Jag tror visst folk bryr sig. Annars hade de faktiskt inte sett den. 30 minuter är mycket för att vara en Youtube film. De blir berörda och gör det enda de kan göra - informera andra.
Det är en trettio minuter lång film. Den kan inte ta upp komplexa maktfrågor. Det går inte att
dyka djupare än vad filmen gör. Ifall den hade gjort det hade den säkerligen blivit mer än en timme lång och vad hade hänt då? Antalet tittare hade reducerats avsevärt. Den hade förlorat tittare innan de ens hunnit klicka på start-knappen. Men som den är nu har den gjort folk
engagerade. Frågan har helt plötsligt dykt upp på nyhetssajter, bloggar och i tidningar och där diskuteras den mer ingående. Jag hade själv aldrig hört talas om Kony eller LRA förut i min lilla avseglade välfärdsbubbla, men filmen berörde mig och fick mig genast att googla Joseph Kony. Nu har jag mottagit massvis av information om den Ugandiska militären, rebellerna och Invisible Children och fått höra många olika sidor av historien. Jag tror inte att jag är ensam om att ha gjort det och ensam för att bestämma mig för att fortsätta stödja filmen men inte skänka ett öre till IC.
Ska den sluta spridas? Nej. Här träder många fina sidor hos internet fram. Det här så ofta kallade oproduktiva, ytliga fylls med något som öppnar upp till diskussion, debatter och en mer bred världsbild för många.
Sådant här är bara positivt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar