Om trånande tonårstjejer och halvnakna manskroppar

Jag har tänkt lite mer på SHINee och deras nakenhet. (På ett analyserande sätt, såklart.)
Jag menar, jag är själv en trånande tonårstjej. Jag tvingar mig själv att bortse från det dåligt autotunade wailandet i "Ring Ding Dong" och "WOWOWOW" (och de sliskiga, supertöntiga engelska fraserna de slänger in här och där. De är så äckliga.). Den könsdiffusa skönheten i långa, tillplattade luggar och sotade ögon kompenserar. Slipade, synkroniserade danskoreografier får mig att bli kär. Fanservicen (håhåhå) kan underhålla mig hur länge som helst. Det osar väldigt mycket sex alltså. 
Ändå reagerar jag på deras avklädda bilder, trots att hälften av min förtjusning i dem rent uppenbart bygger på just deras kroppar.
Vart går gränsen vad gäller objektifiering? Är det någonsin bra?
Jag vet inte. Bilderna från 2011 där de står överösta i tunga, färgglada smycken och ler charmigt, allting väldigt glittrande, reagerar jag inte alls på. Vad är skillnaden mellan de två koncepten?
Båda har samma syfte liksom, bara i olika skepnader. I det ena är det kanske mer uppenbart, lite för uppenbart, där tvingas det ner i halsen på en på ett provokativt sätt, (de ger fansen vad de vill ha, helt enkelt, ocensurerat och rakt på sak), i den andra är det mer subtilt, oskyldigt och lätt att ignorera och skaka av sig som "flickidolstrams" på gränsen till gulligt, även fast det egentligen inte är oskyldigt någonstans. Jag vet inte. Jag tycker att de halvnakna bilderna är sjukt obehagliga, men faktum är, dessa artister bygger sina karriärer på sin "sex appeal", oavsett tröjor eller inte. Det är å ena sidan inte det jag har problem med, själva nakenheten. Det hela kokar väl ner till hur SHINee framställs. De mörka färgerna. Allvaret. Glädjelösheten. Passiviteten. Å andra sidan hade det varit minst lika enkelt för dem att krysta fram ett lika falskt, illasittande leende, men fortfarande. Vad sänder bilderna ut för signal? Vad är idén bakom konceptet? Vad är skillnaden som får mig att reagera? 
För det är skillnad. Det tror jag. Likadant gäller kvinnokroppar och hur de framställs i media: okej så länge de inte passerar den där osynliga, men ändå så tydliga, gränsen. När allting mest börjar handla om sex och åskådarens lust och det kvittar ifall modellen ser råobekväm ut. Det gäller väl alla bilder egentligen, men det är enklare att ursäkta och vifta bort så länge de i alla fall inte är nakna.
Det handlar kanske bara om personlig smak i slutändan. Eller vana: när vi väl sett tillräckligt många avklädd män ligga öppna, passiva och sexiga kommer ingen reagera. Låt oss bara hoppas att det då är med glimten i ögat och en aning leende i bilden i alla fall.