Brev till Alma och omvärlden

Sätt för att göra vår värld lite bättre för oss fula som ändå - trots vår groteskhet! -fått privilegiet att leva i den:
1. Granska dig själv och vad du gör gentemot oss. 
Det här är inte första gången någon skrivit sig varm om kamratskap, stöttande ord, anti-mobbningsprogram och vikten av att säga "hej" till någon ensam på morgonen, för att några dagar senare glömma bort andemeningen i det hen skrivit och börja göra sig lustig på andra människors bekostnad. Det här händer lite för ofta. Synen på hur en mobbare och ett mobbningsoffer är har knuffats längre och längre bort-
Och så kan Alma fortsätta skriva manifest om hur avskyvärt mobbning är, samtidigt som hon skrattar och himlar med ögonen de få gånger min buddy - aka den finniga tönten - räcker upp handen på lektionerna och pratar. För det är ju inte mobbning.
Nej, det är kanske inte mobbning, men det är på intet sätt bättre för det. Det är subtilt och slugt - inte ens läraren märker något - men det gör ont. När folk viskat om mig, pekat på mig och skrattat helt oprovocerat har det liksom etsat sig fast, lagt sig någonstans djupt under huden som en stark övertygelse om att jag är annorlunda, jag är ful, det är något fel med mig. Och detta bekräftas och gräver sig djupare varje gång det händer.
Vi måste prata om det här med attityder. Analysera oss själva. 
Vad gör jag nu?
Hur kan detta uppfattas?
Hur påverkar det andra?
...Är det så här jag vill vara?
Ifall någon är rent ut sagt ful, är tystlåten och blyg, har ett enormt bekräftelsebehov, har lite extra fett under hakan eller har på sig en tröja med djup urringning, spelar liksom ingen roll. Ifall någon pratar släpigt, är trög, har håriga armhålor eller barnsliga flätor i sitt hår, blöh, fine, gillar det inte, men det förtjänar inga sneda blickar. Jag tror detta är något de flesta sunda människor håller med om i teorin, men i verkliga livet är det plötsligt inte lika panikartat viktigt att vara den regelrätta, duktiga medmänniskan och anti-mobbningsprogrammen och kamratskapen glöms bort. För synen på mobbning och offer har förskjutits så mycket. Vi är inte mobbare. Vi har bara lite roligt. På andras bekostnad. För att de är fula. Slampiga. Äckliga. Tröga. Annorlunda. Än sen?


Så Alma, snälla, nästa gång du tänker skriva hur viktigt det är att arbeta mot mobbning, tänk över vad du själv gör. För sanningen är - du är kanske inte en mobbare, men du är definitivt en av de människor som gör det fullt möjligt för folk att passera den gränsen - från enstaka hånfulla skratt till fullskalad, öppen mobbning - med din attityd. För när går gränsen från hånfulla blickar och nedvärderande skratt, till att bli mobbning? Det brukar starta mjukt, subtilt, men sedan utveckla sig till att bli råare, kallare. Och du är med i detta. En fin text hjälper inte någon, dem har vi ganska många av, men attityder i verkliga livet? Ja, där har vi en riktig bomb. Våga stoppa skratten, och du gör en riktig förändring.