En liten saga om trettonåringar och självhat

Jag blev feminist för ett år sedan plus några månader. I början var det ett slags självförsvar. Med feministiska teorier i ryggen blev jag så mycket rakare, längre och starkare. Jag såg likadan ut på utsidan, den tysta, bleka, okyssta Fridan med kladdiga ögonfransar och behåar jag inte kunde andas i, men på insidan var jag ett vrålande, förbannat lejon som hade vapnet riktat mot allt könat och det minsta lilla kvinnofientliga. Jag kände mig ensam, ofullbordad, och det gjorde jag fortfarande efter jag tagit några steg in i kollektivet feminism, men jag började alltmer inse varför jag kände mig så ensam. Började inse hur den tysta acceptansen mot tafs och våld min skola haft hade skadat mig. I de senapsgula klassrummen var lärarna så upptagna med att försöka banka i oss kunskap som sedan försvann, spårlöst, och att försöka få oss att hålla käften i två sekunder, att de inte märkte vad som hände så fort de vände ryggen till. Det var tafs. Mycket. Spottloskor flög, klent, osäkert tjejfnitter bemöttes av mer spottloskor, mer tafs, det prasslades med Slitz under SO-lektionerna.
När jag skämtade med dem vred de om mina fingrar och ifall jag någonsin sade så igen skulle de döda mig.
Jag bytte skola. Det var likadant där, fast i mindre tappning. Det är helt uppenbart att det saknas entusiasm, att avsaknaden av vuxen närvaro i skolkorridorer och vuxen uppmärksamhet i klassrum märks när lärarna inte orkar, eller inser vikten, av sitt eget ansvar. 
Men det var först i och med feminismen som jag insåg att någonting var grovt fel. Innan dess var tafset och våldet normalt, och än värre, ett sätt att få bekräftelse. Den bekräftelsen är inte värd särskilt mycket.
Det finns ingenting som kan ta tillbaka de månader och år jag gått runt, tyst och lika grå som ett spöke och undvikit ögonkontakt med mina klasskamrater för att jag varit rädd för att det skulle trigga dem. Eller att jag varje dag när jag var tretton gick tjugo minuter fram och tillbaka hem för att äta mat för att jag tyckte det var för obehagligt att äta på skolan. De timmar jag tuperat mitt hår, skurit upp min läpp med saxar, skrivit svarta texter om ångest och frustration, sminkat mig, rakat mig, försökt, enträget och desperat, att passa in.
Jag har självupptaget ätit upp min egen självkänsla. Skolan hjälpte också till en bit på vägen. Tack för den barndomen.
Det låter kanske som mobbning men det var det inte. Det här beteendet riktades mot alla tjejer, och killar också. De var "bögjävlar", vi var horor - men skillnaden var att killarna röt till, började brottas och bråka med varandra, visade att här är den jävla gränsen, kalla inte mig bög ditt jävla avskum. De tvekade inte om att säga emot och ibland polisanmäla. Jag vågade inte ens nämna deras namn.
Det satte sig djupt. Jag har fortfarande social ångest. 
Men så fort jag sett någon tafsa, inte lyssnat på tjejers "nej", har jag skrikit och protesterat. Jag hänvisar till feminismen. Den är det bästa vapnet och den säkraste stöttpelaren för nedtystade spöken och nedvärderade trettonåringar.