Om pennor och problem

Saker jag tycker är svåra:
Uno - Att komma till kärnan av problem.
Dos - Att klä av en text en massa överflödiga ord och låta den stå naken och benig och fylld med bara det viktigaste. Inga flådiga, men ack så oförståeliga, meningar. Bara aktiv handling i enkla ord.
Jag sitter här och grämer mig lite. Jag tycker inte om att skära i mina texter. Vill helst inte tänka på dem alls. Bara klämma ut dem och låta dem vara som de är - med eventuella brister och stavfel. Me not care. Me not gonna change ANYTHING.
Jag gillar att svänga ut i kanterna och bara skvätta ord runtomkring mig. Se? Det är en sjukdom. Jag älskar att leka med ord. Retas med dem. Sedan skäms jag och vägrar läsa mina egna formuleringar. Inser att jag skriver helt knäppt och låter urbota dum och pretentiös. Jag tänker aldrig röra en penna igen! typ är slutsatsen. Är dock tvingad. Sitter här och skär i mina uppsatser - killing my darlings. Det är inte roligt att tvingas bemöta och svälja sin egen skit. Tack och lov har jag min lilla hörna - min blogg - där jag bara kan vräka ur mig och kladda med ord precis som jag vill för ha! Det här är inte betygsatt! Det här behöver inte vara logiskt och fint!
Detta är varför jag har en blogg. För att kunna babbla lite. Tjata lite. Tänka lite. Skriva långt, långt utan kommatecken och punkt utan att någon kan tvinga mig att skära eller korta ner. Ifall någon försöker är det bara att skratta åt dem. "Liten, liten. Tror du att jag bryr mig?" liksom. Jag har inte berättat för någon jag känner att jag har en blogg. Och detta är varför.
När jag väl skrivit ett vettigt inlägg känns det som att jag har grävt fram olja. Men det är ingenting jag tänker tvinga mig till. Ifall folk är ointresserade av mitt svammel - fine so be it. Me not care. Här skriver jag för mig själv och det bästa - bara för sakens skull!