Hur börjar man skriva igen? Ibland tar det bara stopp. Meningarna som formas och bygger upp sig själva, automatiskt och instinktivt, i hjärnan och bara ber om att få skrivas ner ratas och skyfflas undan - de är inte flådiga nog, är inte tillräckligt intressanta, uppnår inte syftet - och istället försöker det gnälliga, pedantiska medvetandet, vars största igenkänningstecken är att det aldrig, någonsin, blir nöjd med någonting du gör, liksom maniskt pressa fram de vackraste och mest passande orden och försöka foga ihop dem. Det är när medvetandet börjar blanda sig i som allting börjar hacka och skava. Hur det viskar inte tillräckligt bra nog, du kan bättre, fast nä, du kan faktiskt ingenting...
Det är bäst att bara låta meningarna komma som de är. Låta dem vara. Händerna är bara verktyg för att de ska kunna få fast form.
Skrivkrampen kanske känns som en öken. Torr, död och oproduktiv. Men någon annanstans i hjärnan, nertystade, uppenbara och oälskade, finns de - meningarna som är fullt tillgängliga, historierna som vill och kan utvecklas ifall du bara litar lite på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar