Det är konstigt hur extremt litet, ombytligt och utsatt mitt liv är. Och hur fruktansvärt, oacceptabelt likgiltig eller ovetande jag är om detta i slutändan. Jag är oerhört privilegierad, varje litet, pyttigt protein jag består utav har haft en fascinerande lång, trög, mirakulös utvecklingskurva och på något sätt hittat precis den här ("rätta") kombinationen, ingen av mina förfädrar och -mödrar har dött utan lyckligt lyckats hitta en partner och sprida vidare de gener som slutligen kunde bli jag, och dessutom, på toppen av allt det här, så bor jag i ett land som är öppet och accepterande och förser mig med vatten och värme. Livet är så oerhört nedvärderat. Jag, det jag består utav och den jag är, är värt så oerhört mycket, varje liten benflisa, molekyl och protein är ett urgammalt mirakel som utvecklats genom fruktansvärt långsamma processer, men egentligen är det absolut ingenting och betyder ingenting. Värdelöst ombytligt och förskräckande kort är livet. Ifall historien förefallit sig lite, lite annorlunda hade jag lika gärna kunnat ligga naken, sladdrig och hal på en stenstrand någonstans och förnöjt slickat i mig havets uppspolade läckerheter, eller svischa förbi på utspridda vingar på jakt efter en mus eller två. Men ändå sitter jag här, konstigt nog, gnällig över att jag har solen rakt i ögonen, med en rad läxor jag inte ens orkar titta på för ögonblicket, och kär i människor jag aldrig kommer träffa eller som ens kommer lära sig mitt namn. Det är frustrerande obegripligt. Och jag bara. Jag bara är och fortsätter vara, omedveten. Gnällig. Värdelöst kär.
Det här är inte någonting jag brukar tänka på utanför skolans klassrum. Som om atomernas uppbyggnad och evolutionen bara är ett tidsfördriv, teorier som bara existerar i mina oälskade skolböcker och inte är någonting utav värde när jag väl slagit igen dem och går ut genom dörren. Det blåa i himlen, grundämnena och månen är vedertagna delar av världen - men inte av min värld. På sätt och vis existerar miljarder och miljarder olika världar i den här enda, tusentals universum i våra individuella ögon. Men i de flesta ingår nog inte stjärnorna, atomerna eller evolutionen. Vi är alldeles för upptagna med att tänka på annat.
7 miljarder människor är vi just nu. Ge och ta några miljoner hit och dit. 7 miljarder människor, som gör något precis just nu. Som dansar, kysser människor de inte borde kyssa, sover, springer, skriver och drömmer. Tomma, blyga, rastlösa, ensamma, perversa, nedtyngda, hungriga, sömniga, kåta, kära människor som är lärare, popidoler, genier, arbetslösa, mammor, pappor, systrar och söner, och som alla upplever samma sak - existensen - men på helt, fundamentalt, olika sätt. Jag undrar vad de heter, hur de ser ut och vad de tycker om. Och vad de tror på. Ifall de vet hur vackra, betydelsefulla de är, oavsett om de är vackra i sin kulturs ögon, och hur mirakulöst och fantastiskt det är att de lever. Ifall de bara vetat om det, om någon bara berättat det för dem, hade kanske några valt att inte oroa sig så mycket eller ta livet av sig, tror jag.
Just nu, när klockan är tre på eftermiddagen i Malmö, den enda stad jag riktigt känner till, är det strax efter tio på kvällen i Seoul och 9.00 i New York. När det är skymning här är det gryning på helt andra ställen på jorden. Människor gör sig redo för nya utmaningar, besvikelser, möten och mirakel. Det är det vackraste skådespel du någonsin kan föreställa dig. Och jorden vi står på är helt omedveten om att vi finns, om alla de livsöden som utspelar sig på dess yta varje dag, tack vare att den existerar.
Och det är värt allt, men ändå inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar